DISKURSIVT FÖRTRYCK

I vår enkät fick vi veta att benämningen ”normbrytande funktionsvariationer inte är så utspridd och i dess ställe regerar termer såsom ”funktionshinder”, ”funktionsnedsättning” och ”handikapp”. Trots att dessa termer inte är menade att vara diskriminerande, så har de kommit att bli det. Istället för att beskriva funktionsvariationen har de kommit att beskriva personen: personen är hindrad/nedsatt/handikappad i samhället, vilket kan inneha en kränkande ton. Däremot så fick vi veta i vår intervju att vår intervjuperson inte kände sig kränkt av dessa benämningar. Detta var för att hen inte kände sig som ett ”offer”, att samhället inte är emot hen. Däremot så sade hen att det också är beroende på sammanhanget, vilket kan vara svårt att avgöra. Därmed är normbrytande funktionsvariation  den mest korrekta benämningen i ett formellt sammanhang.

 

Den andra delen av ändamålet är att hämma vidare objektifiering av personer med normbrytande funktionsvariation. I vår intervju fick vi veta att vår intervjuperson ibland talats till med ”bebisspråk”, och i andra fall inte talats till alls. Istället talades hens hjälpperson till. Dessa två exempel stärker tankegångar som innebär att personer med normbrytande funktionsvariationer är annorlunda på ett negativt sätt. Detta är helt fel. Det som är bra med benämningen normbrytande funktionsvariation är att det innefattar alla människor, då alla har en normbrytande funktionsvariation. Däremot så är de mer eller mindre märkbara, vilket leder till att de mer märkbara är de som utsätts för denna diskriminering som texten beskrivit. Begreppet blir därför unifierande och hämmar segregation och diskriminering.

 

Ämnena uttrycks i bilden genom 1) den omöjliga frågan att försöka identifiera 1, vars olikhet är allas likhet, och 2) med en skriftlig upplysning vars synliga bakgrund tillför till dess essens. Dessutom finns antydningar i ironiskt ordval. Tanken är även att förespråka användningen av ordet “normbrytande funktionsvariation”.